torsdag 16 maj 2013

Amning - eller - när bad jag om att bli dumförklarad


När jag var gravid så gick jag en amningskurs under 12 timmar.Jag köpte böcker om amning och dammsög nätet efter information om alltifrån mjölkstockning och såriga bröstvårtor till amningskuddar och ponchos. Jag har förstått att jag kan mer om amning och hur man kan få igång den än många som jobbar på neo- och barnavdelningar.

Och visst har amningen fungerat. Trots en lite jobbig start när vi var inlagda så kom den igång ordentligt så fort vi fick chansen att vara ensamma med varandra. Jag har bara haft stockningskänning två gånger och då kunnat avvärja den med hjälp av min tidigare inhämtade kunskap. Enda problemet har egentligen varit när vi haft folk runtomkring oss eller varit i offentliga sammanhang då Anton och jag stressat upp varandra. Då har det inte funkat.

Trots allt detta så har amningen för mig mest varit jobbig. Jag har känt mig så otroligt fast och låst. Något som har tärt så mycket på psyket att jag inte kan njuta av dessa stunder. De har istället (till stor del) blivit en börda och något ångestfyllt. Jag har kommit att avsky amningen och vad den gör med mig och min kropp.

Därför sa jag redan ganska tidigt att jag ville sluta med amningen så fort som möjligt. Inte så att jag funderat på att gå över på ersättning men att få Anton att äta mat så fort det går och vid 6 månader (om det funkar för Anton dvs) sluta med amningen helt.

Och herregud vad folk har åsikter om detta. Jag blir verkligen totalt dumförklarad för att jag känner som jag gör. Tror folk på allvar att jag, som faktiskt till stor del jobbar med informationssökande, analyserande och beslutstagande, och dessutom är jäkligt bra på det, inte klarar av att ta ett väl övervägt beslut när det kommer till mitt barn. Jag förväntas "stå ut" och "ställa upp" för mitt barn. Annars ska man tydligen inte skaffa barn.

Är det verkligen så otroligt viktigt att fortsätta med amningen att det går ut över min och Antons relation. För det är det som händer. I mina ögon är valet självklart. Jag mår skit av att amma och av att känna mig så låst. Och det skadar vår relation.

Precis som Doktor Cecilia skriver så är detta beslut något mellan mig och min bebis. Och det är viktigare med kärlek än amning. As simple as that. Jag väljer kärleken. Jag älskar min sork mer än något annat i hela världen. Och just därför är detta viktigt för mig. Punkt.




Varför jag väljer att prata/skriva om det trots idiotiska reaktioner? Jo, precis av samma anledning som jag väljer att skriva om andra tabubelagda ämnen. Känner jag såhär så är det säkert någon annan som också känner så. Någon som kanske inte vågar lite på sig själv och behöver veta att hon inte är ensam. Tabun är som troll. Om man släpper ut dem i ljuset så dör de.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar